Bakom kulisserna med Måns – Avsnitt 2: Västkusten

Jag undrar om ni förstår hur det är att färdas land och rike runt i jakten på chevalereska guldkorn med Alexander Wiberg, denna nörd, denna galning, denna självutnämnda vardagspoet. Det är som att landet helt plötsligt har blivit lite overkligt. För vem fan anser att akvariefiskar är chevalereskt? Förlåt Wiberg, ciklider. Javisst, vissa har fina färger och former och de är säkert jättebra på att vårda sina yngel. Men kom igen, akvarier? Kent på Nols Ciklidhobby och Wiberg hade mycket att prata om. Jag zoomade ut på parkeringen.

Nu var visserligen mitt allra första jobb i en djuraffär. Jag kom för sent varje morgon. Och det var inte extas direkt att ge torrfoder till en neontetra. Men visst, jag hade kunnat tänka mig ett akvarium. Om det är på 10 000 liter med saltvatten och har en muräna bland korallerna som äter upp alla clownfiskar till frukost. Annars kan det vara.

Nu var det inte enbart ciklider vi ”utforskade” på Västkusten. Vi fiskade havskräftor (Wiberg fiskade med spö, på riktigt), drack världens bästa longdrink från 2015 och påbörjade arbetet med vår egen klädkollektion. Wiberg hade varit där en gång innan och rekognoserat vilket märktes ganska tydligt, jag fick inte en syl i vädret. Att resonera med honom om en klädkollektion är som att resonera med ett sockerberoende barn i en godisbutik. Tjurigheten, envisheten, otrevligheten. Jag blir så trött på hans bisarra bild av stil, varför måste allt vara så gubbigt hela tiden? Plisseringar på byxorna? Är det verkligen det viktigaste? Gör ett par jeans istället för människor Wiberg så kanske du säljer något.

Jag gjorde en svart t-shirt med tryck. Bara för att jävlas med honom. Det kommer bli oerhört tillfredsställande när försäljningssiffrorna kommer. Den kommer att krossa.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är en morgonmänniska. Mitt viktigaste uppdrag varje kväll när vi spelar in med Chevaleresk är att förhandla med produktionen om extra mycket sovtid. Det här retar ihjäl Wiberg. Dessutom har jag tidigt spelat ut hierarki-kortet just här: längst i branschen, sist in i sminket. Det är sen gammalt. Jag kommer ner 10 minuter sent (det är faktiskt inte med mening) och jag ser ett åskmoln i rummet, Wiberg är färdigsminkad sedan 20 minuter och nu står han och fipplar med slipsknuten, det ska tydligen vara två veck i den. Han tittar upp med ögon lika svarta som Peter Forsbergs. Jag slår på ett leende och säger ”god morgon skatt” och då garvar han lite och inser att han inte kan vara arg längre. Works every time.

Vi gjorde ju faktiskt en del spännande saker på Västkusten också, till exempel när vi handmålade skor. Jag var inte var så taggad när vi åkte dit men de blev ju väldigt fina till slut, Magic Mike gjorde ett utmärkt jobb. Det blev mörkblå wholecuts med lädersula och det som Wiberg kallar spitshine, det gnistrar verkligen om dem! Det var även extremt underhållande (eller snarare påfrestande) när Wibs slängde allt sitt chevalereska manér åt sidan när vi spelade in den avslutande restaurangscenen. Tre flaskor vin på tre personer? Prata italienska med kyparen? Beställa bord som Alessandro di Vibergo? Avbryta när jag ska beställa? Låta kyparen vänta i tre minuter men ändå inte bestämma sig?

Som sagt, jag undrar om ni förstår hur det är att färdas land och rike runt i jakten på chevalereska guldkorn med Alexander Wiberg, denna nörd, denna galning, denna självutnämnda vardagspoet.

Av: Måns Zelmerlöw